same in the end

alltså varje dag.
VARENDAJÄVLADAG lovar jag mig.
och det känns seriöst förjävligt att jag inte håller det.
jag verkligen vantrivs i min tillvaro just nu.
sen att jag fuckar till allt annat gör liksom inte saken bättre.
men samtidigt så har ett litet ljus befunnit sig.
min mamma.
jag tror det är första gången min mamma ärligt kunnat läsa av vad jag känner.
min mamma förstår att jag inte trivs. mamma försöker hjälpa mig så gott hon kan.
min mamma har tagit egna intiativ utan att jag behövt ruska om henne och praktiskt taget skrika till henne.
och bara det betyder ofattbart mycket.
jag slängde tillochmed dom där. dom behövs liksom inte längre.
jag har min mamma som tröstar mig istället.

sen igår, när jag åkte tillbaka till karlstad för pappa stod på stationen med min laddare som jag glömde, så såg jag henne,
det var ingen vacker syn.
men hon lever.
och hon har blivit lång.
hon såg iofs likadan ut som senast jag såg henne fast samtidigt inte.
fast hon hade iofs en stor jacka på sig så man kunde inte se om hon iallafall var på bättringsvägen.
och hon hade dropp (eller om det var syre) i näsan.
och hon var bara ett tomt skal.
helt död inombords.
en kropp som rörde sig framåt, drog väskan, gick på tåget.
men allt det där som förut var hon, är totalt borta.

"jag vill ha sånahär tjocka bäckenben *formar en oval ring med pekfingrarna och tummarna* och lika smala och långa ben som stig helmer".

jag kommer aldrig glömma den där lilla tjejen som sprang upp och ner på gatan, som hela tiden ville springa ikapp med mig. som kunde komma och ställa 100 frågor på samma gång.
som städade upp i beppan och skrev lappar där det stod att man skulle slänga sina fimpar i papperskorgen.
som alltid log.
som alltid skrattade.
som alltid fanns där, även när man inte ville ha henne just där. <- det är där jag tar på mig skulden.
den tjejen finns inte kvar. hon vägrade att ens titta på pappa när han hälsade på henne. hon gick bara på tåget, för att åka tillbaka till huddinge.

hon bestämde sig en dag, att ingen älskade henne, att hon var för tjock för att bli älskad...


jag är lite depp idag. märks det?