okejokej förlåt

alltså seriöst. jag har läst igenom mina gamla inlägg från typ det/den här året/månad.
och om jag ska vara ärlig.
det verkar som om jag skulle vara helt svart och svår och politisk och upprorisk och helt flippad och 14 och etc. och etc.

det är jag inte.

jag är jonna.

som får skrattanfall om det är för tyst runt omkring mig, kvittar om jag är själv. som skrattar åt serier på allmän plats. som sjunger med i musiken när jag sitter själv på bussen med värsta inlevelsen. som skrattar åt folk med roliga efternamn. som säger konstiga kommentarer. som inte vet hur man hanterar ledsama situationer utan skrattar bort dom.
med andra ord. jag skrattar praktiskt taget hela tiden.

jag fick själv intrycket att jag har börjat lyssna på vad mamma och pappa kallar det "nu ska vi inte prata med jonna"-musik. meaning. nu är jonna arg eller ledsen och kommer bara bli ännu mer aggressiv om nån försöker ta i tu med det.
det stämmer inte.
precis nu sitter jag och guppar i takt med Disney, Aristocats - Alla Snubbar Vill Ju Vara Katt (den är underbar by the way)
det är bara det att jag har hamnat i någonslags ÅHÅNUFÅRJAGTILLBAKAMINAMINNEN.
och dom minnena, även om dom är fantastiska och roliga, har alltid en themesong som antingen är typ Straighthate med Sepultura som går ut på att vara arg eller Slumber med Bad Religion som mest går ut på att det kvittar vad du än gör du dör ändåså och Fuck Authority med Pennywise som går ut på att man ska vara anarkiskt och arg.
för det var så jag var när jag var typ 13.14.15. lixx.

förstår ni?

jag tror jag får kopiera hannah nån dag och visa "Jonna genom åren". bara det att jag har varit så många olika Jonna att det kommer ta ett tag att ladda upp alla olika stilar jag har haft genom tiderna. och jag hinner inte nu för jag ska ut och övningsköra.