“There will always be something to ruin our lives, it all depends on what or which finds us first. We are always ripe and ready to be taken.”

jag har hatat tågstationer och busstationer så länge jag kan minnas. jag står hellre vid min egen grav och väntar på någon sorts resa än att stå vid en perrong.

värst är det i "storstäder" eller i storstäder.

Sunnes är okej.

och busshållplatser är ju en annan.

men Karlstads... Göteborgs... Stockholms.

hataHATAhata.

varför?

förr var det för alla söta par som står och ska säga hej då till varandra. de har antingen ett långdistansförhållande, nån ska i väg till lumpen, nån ska på buisnessresa.
men det är alltid en som ska åka någonstans.
och då ska de typ vara extra gulliga och söta mot varandra för "buhu- vi syns inte på en vecka".
it made me sick to my stomache.

äckligt.

typ.

Alltså... varför ska jag behöva se på när två står och slaskar nyllet när minst en av dom antagligen kommer göra något dumt på konferanskryssningen eller på någon karatefylla på Avenyn eller Stureplan. eller snaska kotte i den gemensamma duschen.

Varför måste de VARA SÅ JÄVLA gulliga mot varandra.

Helst ska den som blir left behind också fortsätta de horribla ritualerna sen när den andra gått på. stå och vinka och skicka släng pussar.
Värst blir det när de följer med tåget eller bussen utanför och typ... desperado-springer.
så jävla fjantigt att jag skrattade. högt och ljudligt och fick alltid tillbaka arga blickar... vilket var ännu mer skrattretande typ som "nu störde du oss i vårat kärleksfarväl"
Well... ni störde mig i mitt farväl till cigaretten för den skulle jag inte få se på sisådär 4 timmar.
DET är värre än eran sexabstinens kan jag lova.

men nu.

nu hatar jag dom fortfarande.

men tiderna har förändras och så har mitt hat och min förfäran till dessa dessutom.
nu är de inte äckliga. nu är de som 100 suspension-krokar i mina lungor och hjärta.
jag hängs varje gång.

för jag hade kunnat haft det så. om han bara var sån.
men det är han inte. eller kanske han är... bara inte mot mig.
och nu finns det heller ingen anledning till att vara så.

nu när jag ser dom så önskar jag bara att jag var tjejen och han var killen.
få känna någon gång från honom att "HERRE vad jag kommer sakna dig! Måste du verkligen åka?"

Näe... istället slänger han av mig... praktiskt taget nästan i farten från bilen... förr var det ca. 5 pussar/kyssar... ett tag ett "jag älskar dig" sen "hej då" och fort därifrån.

Nu... nu var det en snabb knappt kännbar puss på munnen och mänskligaelektriskakänslostötar som skickade morsekoden "stick, you are cramping my style" och sen ett sms "gråt inte, jag tänker inte göra något med någon annan"
näe. vad bra. då vet jag.

Vi kunde ha haft dom där ritualerna idag eftersom nu kunde han inte skylla på att han inte kunde parkera eftersom bilen inte var med. men istället när vi stod och väntade på hans buss stod vi 2 m ifrån varandra.
och när han tydligt visade att han inte ville att jag skulle vänta med dom i kön fick jag en snabb liten obetydlig puss.
och så vill han att jag inte ska gråta.

det jag behöver är inte det jag vill ha, och det jag vill ha kommer jag aldrig att få.
jag har lurat in mig själv i ett välbekant hörn.
ett hörn jag får i allafall krypa ut ur varje gång jag kliver in i virvelvindsgatansportar.
ett hörn som, när jag aldrig mer kommer få komma in i virvelvindsgatansportar, kommer antagligen kräver ytterligare en mängd av antal år innan jag får krypa ut igen.

de flesta kära står och säger adjö och farväl med grovhångel och saknadstårar vid det kollektiva transportmedlet.
jag står och säger adjö till en person som antagligen redan är hemma, med skavsår i betty och ångesttårar.

"döden till perronger" är min nya reklamkampanj.

(fast Sunnes kan få vara kvar)