gosh. PALLA
jag orkar verkligen inte med sånt här längre! jag blir ta mig fan tokig på det.
och det ännu mer störande är att det är jag som oftast startar sånahär saker utan att tänka på det.
utan att någon annan tänker på det.
ja
inte ens märker det.
jag snackar om tävlingar.
jag ska tävla i tamigfan allt.
det är inte det att jag är en dålig förlorare.
oftast så bryr jag mig inte om jag är den som vinner eller försvinner.
jag tror jag gillar just själva kampen.
att jag under tiden som tävlingen är igång så söker jag någon slags bekräftelse på att jag duger. att jag faktiskt är så bra som jag vill tro att jag är, som alla andra säger att jag är.
men eftersom jag är typ... två delad.
jag som är jagjag som vet vem jag är, vad jag duger till och att det är mer än nog.
och jag som är dumjag som rackar ner på mig själv KONSTANT.
och jagjag vill vinna över dumjag.
alla har ju ett jagjag och ett dumjag.
kallas självkänsla och självförtroende egentligen.
fast... dumjag är oftast. inte alltid. men oftast starkare.
så jagjag orkar inte och lägger ner verksamheten över att försöka övertyga mig om att det är jag som är i fokus.
att det är jag som är den som är överlägsen.
att jag faktiskt kan vinna.
så är det i allt.
inte bara i typ sällskapspel.
utan i livet.
detta kom jag på under tiden familjen wallén satt och spela buzz-hollywood.
när jag började förlora la jag ner verksamheten att ens försöka vinna.
och jag kom på mig själv att exakt så här betedde jag mig under tex. julklappsöppningen.
nu kommer jag låta jävligt bratig och bortskämd.
men jag satt verkligen och räknade och förde statistik över vem som fick mest.
och kom på mig själv bli asledsen när jag inte hade fått mest.
även om jag hade fått för mest pengar.
jag hade fortfarande inte fått mest antal julklappar och därför dög jag inte som dotter,syster,dotterdotter,systerdotter,brorsdotter och kusin.
EXAKT så här tänkte jag.
det skrämmer smaklökarna av mig.
fan.
sen insåg jag även detta för en liten stund sen.
att jag har fört ett litet krig, en liten tävling.
mot en utav mina bästa vänner.
en utav dom finaste människorna jag vet som existerar på denna jord.
en som verkligen inte förtjänar att jag går och för statistik och har stenkoll på dennas och en annans relation.
att jag blir överlycklig när jag får höra att denna och denne inte är lika tajta som jag och denne.
jag snackar om hannah och gustav.
och jag blir ledsen, ja, rentutsagt förbannad när det går bra mellan dem.
och jag fattar inte varför.
va fan ska jag göra detta för.
det tar upp ca. 98% av min tankeverksamhet.
för när jag tänker tillbaka så är inte hannah den enda jag har jämfört mig med.
jag har nästan tävlat med alla gemensamma kompisar till kompisar. max, billy, tommie, jonas, vicky, elina, angelika, ida, erica, nikita, henrik, erik, malin and so on so on.
oavsett om det är tjej som är kompis med tjej eller kille som är kompis med tjej eller tjej som är kompis med kille eller kille som är kompis med kille.
jag vill vara den bästa personen alla mina nära och kära vet.
och jag vet att jag inte kan vara det.
det är ju helt naturligt.
jag kan vara en bra person till alla mina nära och kära.
det kan jag.
men inte bäst.
ingen kan vara det.
och ingen annan, som tex hannah förtjänar att jag ska sitta och tävla mot henne. det är ju tamigfan helt absurt.
vem bryr sig liksom.
gustav är gustav
hannah är hannah
och jag är jag
ta det som det är, jonna FÖR I HELVETE!
så förlåt hannah! förlåt stina och emil (mina småkusiner på 8 och 3 år) förlåt totte
FÖRLÅT ALLA!
jag ska försöka bättra mig för det här är fan inte nyttigt för mig.
och det ännu mer störande är att det är jag som oftast startar sånahär saker utan att tänka på det.
utan att någon annan tänker på det.
ja
inte ens märker det.
jag snackar om tävlingar.
jag ska tävla i tamigfan allt.
det är inte det att jag är en dålig förlorare.
oftast så bryr jag mig inte om jag är den som vinner eller försvinner.
jag tror jag gillar just själva kampen.
att jag under tiden som tävlingen är igång så söker jag någon slags bekräftelse på att jag duger. att jag faktiskt är så bra som jag vill tro att jag är, som alla andra säger att jag är.
men eftersom jag är typ... två delad.
jag som är jagjag som vet vem jag är, vad jag duger till och att det är mer än nog.
och jag som är dumjag som rackar ner på mig själv KONSTANT.
och jagjag vill vinna över dumjag.
alla har ju ett jagjag och ett dumjag.
kallas självkänsla och självförtroende egentligen.
fast... dumjag är oftast. inte alltid. men oftast starkare.
så jagjag orkar inte och lägger ner verksamheten över att försöka övertyga mig om att det är jag som är i fokus.
att det är jag som är den som är överlägsen.
att jag faktiskt kan vinna.
så är det i allt.
inte bara i typ sällskapspel.
utan i livet.
detta kom jag på under tiden familjen wallén satt och spela buzz-hollywood.
när jag började förlora la jag ner verksamheten att ens försöka vinna.
och jag kom på mig själv att exakt så här betedde jag mig under tex. julklappsöppningen.
nu kommer jag låta jävligt bratig och bortskämd.
men jag satt verkligen och räknade och förde statistik över vem som fick mest.
och kom på mig själv bli asledsen när jag inte hade fått mest.
även om jag hade fått för mest pengar.
jag hade fortfarande inte fått mest antal julklappar och därför dög jag inte som dotter,syster,dotterdotter,systerdotter,brorsdotter och kusin.
EXAKT så här tänkte jag.
det skrämmer smaklökarna av mig.
fan.
sen insåg jag även detta för en liten stund sen.
att jag har fört ett litet krig, en liten tävling.
mot en utav mina bästa vänner.
en utav dom finaste människorna jag vet som existerar på denna jord.
en som verkligen inte förtjänar att jag går och för statistik och har stenkoll på dennas och en annans relation.
att jag blir överlycklig när jag får höra att denna och denne inte är lika tajta som jag och denne.
jag snackar om hannah och gustav.
och jag blir ledsen, ja, rentutsagt förbannad när det går bra mellan dem.
och jag fattar inte varför.
va fan ska jag göra detta för.
det tar upp ca. 98% av min tankeverksamhet.
för när jag tänker tillbaka så är inte hannah den enda jag har jämfört mig med.
jag har nästan tävlat med alla gemensamma kompisar till kompisar. max, billy, tommie, jonas, vicky, elina, angelika, ida, erica, nikita, henrik, erik, malin and so on so on.
oavsett om det är tjej som är kompis med tjej eller kille som är kompis med tjej eller tjej som är kompis med kille eller kille som är kompis med kille.
jag vill vara den bästa personen alla mina nära och kära vet.
och jag vet att jag inte kan vara det.
det är ju helt naturligt.
jag kan vara en bra person till alla mina nära och kära.
det kan jag.
men inte bäst.
ingen kan vara det.
och ingen annan, som tex hannah förtjänar att jag ska sitta och tävla mot henne. det är ju tamigfan helt absurt.
vem bryr sig liksom.
gustav är gustav
hannah är hannah
och jag är jag
ta det som det är, jonna FÖR I HELVETE!
så förlåt hannah! förlåt stina och emil (mina småkusiner på 8 och 3 år) förlåt totte
FÖRLÅT ALLA!
jag ska försöka bättra mig för det här är fan inte nyttigt för mig.
posted by sckrollan at 1:26 fm
1 comments
