dagböcker

alltså jag har skrivit dagböcker så länge jag har kunnat skriva, som alla andra tjejer så har jag rosa söta saker med guldlås med sluddriga bokstäver med kassa stavningar där det står "jag tyker om at sykla det har jag jort idag".
men många slutade skriva dagböcker när de kom upp i 13-14års åldern eller nått.

jag skriver fortfarande.

jag måste.

min nuvarande är en ibunden bok med svarta pärmar och kallas för little henry lee.
det var ett tag sen jag skrev ihonom.
jag skriver alltid i honom efter en dålig period.
just nu är jag mitt i en så nu kan jag inte skriva ihonom.
han får reda på allt sen. när allt har ordnat upp sig.

men nu till saken.
Eva bad mig i dag att göra upp en tidslinje över mitt liv, när allt började falla sönder... när jag började falla sönder.
men grejen är just den att alla händelser och moment flyger runt som ett enda stort kaos.
saker som hände när jag var 13 år känns som om dom hände förra året och saker som hände förra året känns som om de hände när jag var 13.
så jag har nu tagit fram alla mina gamla dagböcker och sitter och läser dom.

utdrag från dagbok/år1999:
"Svek är nog det ondaste ordet som finns. I varje problem, vare sig det är krig eller bara om vänskap så det alltid svek inblandat.
Man dissar dom som tror att man är vänner eller om dom tror att man har kärlek.
Svek är det fulaste en människa kan göra en annan människa.
Att svika sina kompisar tar död på den gnista som finns i en.
Och efter man nu har svikit nån, så följer tilliten efter.
Sviker man nån så kan man inte förvänta sig att den personen ska lita på en igen.
Å efter tillit kommer kärlek.
Har man nu fått en person att inte lita på en, så har den personen ingen kärlek kvar.
Jag vet för jag är både den som sviker och den som blir sviken.

Jag vill inte känna någon kärlek.
Jag vill inte känna tillit.
Jag vill inte känna svek.
Jag vill inte känna liv."

jag var nog den mest deprimerande 11åringen ever.