känner mig inte helt 100

det blir fan inte lättare, får tårar i ögonen varje gång jag tänker på henne.
så jag undrar hur fan det kommer bli när jag kommer till lägenheten imorgon och ingen skorpan där!
mitt hem är inte ett hem utan henne, det var hon som gjorde det till ett hem, nu är det bara en lägenhet.
en tom ödslig lägenhet.
kommer fan bryta ihop helt.

men mammas är borta.
borta för alltid.

vi ska begrava henne uppe på ramberget, under en buske eller ung björk, hon trivdes ju högt upp och busken ska hon ha så att hon kan sitta och tugga bredvid.

vi måste bara få askan.

"Gråt inte, Skorpan, vi ses i Nangijala!"

bara det att skorpan gråter inte. hon är redan där.

det är mamma som gråter...

älskar dig!

okejokej

bilderna tagna @ modellab

varje lördag i hela september kommer du hitta mig på modellab med kameran i högsta hugg <3

(hoppas inte elina tar illa upp att dessa kommer upp innan hon har sett dem)

pirate skulls and bones, sticks and stones and weed and bongs

ni får ursäkta.
detta kommer nog bli ännu ett sånt där lowlife-nolife<-and i´m so sad about it-inlägg.

men...
allvarligt, ibland undrar jag fan om det är värt det.
alltså ALLT
jag menar...

jag jobbar R Ö V E N av mig för att ha råd med denna livsstil jag har dragit på mig och nej - jag är ingen shopaholic.
utan stilen pendla kd-gbg gbg-kd.
och att överleva där nere.
för att nu, när jag är inne på slutstampen, kunna flytta dit.

jag väljer bort mina vänner för att ha tid med denna livstil

jag väljer bort en jävla massa saker. ibland mig själv för att få detta att gå ihop.

att allt ska hålla.

för man måste ju ge för att kunna få?
är det inte så man säger?
eller ge för att ta.

men jag får ju inget
har inte ens något som jag kan ta.

man måste ju offra något ibland för att nå sina drömmar, det har ju jag också fattat.

men frågan är om min dröm just nu bara är en illusion.
eller om det kanske är bättre att hålla om drömmen för vad den just är och verkar förbli...

bara en dröm